Ain't no other friend like you

Det här kommer att göra ont. Lika ont som det redan gör. Allt gör ont, varje dag gör ont, varje timme gör ont, varje minut gör ont, varje sekund gör ont, allt kommer alltid göra ont föralltid utan din röst, ditt skratt, utan dina andetag.
Det har gått fem veckor idag. Fem veckor sedan den värsta dagen i hela mitt liv, den dagen jag aldrig någonsin kommer att förstå, den dagen jag aldrig någonsin kommer att glömma, den dagen jag tänker på varje dag. 21 Juli 2012. Den dagen borde inte ens finnas. 17 Augusti 2012 borde inte finnas. Hela dom här fem veckorna borde inte finnas. Resterande tid som kommer borde inte finnas. Inte när du inte finns. Inte utan dig.
Hela dagen 21 Juli är suddig för mig. Hela två veckorna efter är suddig för mig. Dom tre veckorna efter det är också suddiga. Varje dag är suddig. Vet inte hur länge jag var i chock efter att ha fått smset från Elina där det stod "Josse Viktor är död..". Förmodligen i flera veckor. Förmodligen till en viss del fortfarande eftersom jag fortfarande inte kan förstå att det är sant. Kommer nog aldrig förstå att det är sant. Du är den jag drömmer om varje natt, du är den första jag tänker på när jag vaknar, du är den sista jag tänker på innan jag somnar, du är den enda jag tänker på hela dagarna när jag är vaken. Viktor, viktor, viktor är det enda som åker runt i mitt huvud, hela tiden, varje dag.
Jag plågar mig själv genom att titta på bilder på dig varje dag, lyssna på låtar du lyssnat på varje dag, kolla på saker du skrivit åt mig varje dag, tänka på saker du sagt åt mig varje dag, tänka på saker vi gjort varje dag.
Jag minns första gången jag träffade dig i Svartlå, hos Gustav & Markus där vi brukade vara rätt ofta. Jag var inte äldre än 10-11 år gammal och vi stod och körde nån boll-lek som jag faktiskt inte minns vad den heter just nu när du kom. Du var inte så förtjust i tjejer just då så du blev sur att jag & Elina skulle vara med er och du var bara sur och fräste så fort jag sa något åt dig. Sen for du hem haha. Efter den gången såg jag dig nångång i Svartlå och nångång i Harads. Men vi umgicks inte.
Kommer ihåg första gången jag träffade dig efter den där gången hos Gustav & Markus. Det var när jag hade börjat i Harads i 9an. Du var borta och jagade första veckan jag gick där så det var bara en tom bänk bredvid mig. När du kom tillbaka efter jakten och satte dig bredvid mig kollade på mig och det första du sa till mig var "Josefine vill du suga min kuk?" (För er som inte vet det är det en Eddie Meduza låt) Jag var sjukt blyg, började garva och sa "Jaaa?". Bara en sån där grej, så jävla rolig och härlig människa. Efter den dagen började våran vänskap. Du älskade att bli kliad på armen, så jag satt varje dag hela 9an och kliade dig på armen under lektionerna haha. Och du fortsatte med din första kommentar flera ggr i veckan året ut haha, och jag hakade på såklart. Vi umgicks mycket under den vintern. Ni kom ett gäng till stugan och umgicks med mig, Macke, Dennis & Elina nästan varje helg. Och kom du inte till stugan så kom vi till dig i Svartlå och for ut på massa skotersvängar. Det blev mycket fester i byn och hemma hos mig i stan också. Hade alltid så sjukt roligt med dig, både nykter och onykter. Finns mycket vi gjort som jag inte ska dra upp här haha, dom håller vi för oss själva och inblandade.
Det finns så mycket och fina bra minnen med dig, men det är liksom för mycket för att skriva här då skulle det här inlägget aldrig ta slut. Är väl den tiden vi kom varandra närmast, dom senaste 2-3 åren som jag bevarar och värderar högst. Självklart värderar jag alla åren med dig, men den bästa dagen i mitt liv är när vi verkligen blev nära vänner på riktigt, så som jag aldrig blivit eller kommer bli med någon annan, någonsin.
Kommer aldrig glömma hur du stöttat mig, hur du pratat med mig, hur du ryckt upp mig på jorden igen när jag haft det som värst. Vintern 2010 när jag isolerade mig i mitt rum här i Svartlå och inte pratade med någon, jag bara låg och stirrade in i väggen, orkade knappt sitta vid datorn eller ens se en film. Trots det kom du in till mig hela tiden. Satt med mig i timmar och pratade fastän du knappt fick något svar tillbaka, fastän du var så jävla förbannad åt mig ibland och slet upp dörren och skrek "Din förbannade surfitta!!" Jag lyfte upp huvudet från sängen och sa "Va? jag är inte sur, jag mår bara sjukt dåligt" Du sa "Ja nog fan kan jag också må dåligt men inte ligger jag och surar för det" sen smällde du igen dörren och gick in till Jimmy & Elina och jag låg med världens ångest över att jag trodde du skulle tycka illa om mig. Men det gjorde du inte, för dagen efter kom du in till mig igen och la dig bredvid mig i sängen och pratade och frågade hur jag mådde. Du var bara sån, du sa rätt ut vad du tyckte och tänkte och sen var det bra. Så jävla ärlig, man tog åt sig så sjukt mycket av vad du sa och av vad du tyckte. Tror aldrig jag kommer ha sån respekt för någon och ta åt mig så mycket av någon som vad jag gjorde av det du sa åt mig. Hur som helst, du stöttade mig så som ingen annan gjort, du fanns där för mig så som ingen annan gjort, du röck upp mig så som ingen annan gjort. TROTS att jag var en "jävla surfitta" haha. Underbara bästa du.
Du var så noga med att verkligen säga vad du tyckte och kände om personer du brydde dig om. Du sa alltid till mig vilken underbar människa du tyckte jag var, hur jävla bra och snygg jag var, att jag förtjänade det bästa. Samtidigt som du sa mina fel och brister också, vilket jag bara uppskattade sjukt mycket, blev inte sur över det du sa, blev bara så jävla glad att det fanns någon som faktiskt var så ärlig som du var. Du var verkligen världens omtänksammaste människa.
Ditt fina leende, ditt fina skratt, dina kloka ord. När du kom hit och gick genom hallen mot vardagsrummet när man satt i soffan log du och sa "heeej sjöööötiz". Var jag ledsen kom du och satte dig bredvid mig, strök mig på kinden och sa "var inte ledsen sweetheart". Var jag sur nångång när du kom sa du "är du gneggo?" och log med ditt busiga skratt som automatiskt fick det där sura, ledsna, arga att försvinna från mig och jag började skratta.
Jag kunde prata med dig på ett sätt som jag aldrig kunnat prata med någon annan förut. När vi satt och pratade om allt och ingenting brukade du alltid säga "men du är ju exakt som mig, vi är så jävla lika du och jag". När vi pratade om vårat mående var du den enda som jag verkligen kände förstod mig, eftersom vi kände samma, du visste exakt vad jag pratade om utan att jag ens behövde försöka förklara mig. Det var det som gjorde att det var så skönt att prata med dig, om allt, vad det än gällde.
Kommer ihåg helgen vi skulle till Trundön, över midsommar nu i sommar. Vi stannade till på bolaget på vägen dit och satt utanför och väntade på pappa & Johan, du, jag & Elina. Vi satt och pratade om att jag börjat med en utredning om ADHD och jag sa att psykologen och mamma inte trodde att jag hade det. Du blev arg och sa "Men vafan vet dom om det? Du har ju fan ADHD, du är ju exakt som mig. Ta med dig mig nästa gång, jag som verkligen känner dig så ska jag säga att du har det för jag vet att du har det". Bara en sån sak, att du ville följa med mig på möten för att hjälpa mig att få rätt medicin och rätt utredning för att jag skulle må bättre, bästa underbara du.
Jag kände mig så trygg när jag visste att Elina var med dig. Jag visste hur rädd du var om henne, att du aldrig skulle låta något hända henne, att du tog hand om henne. Du visste ju hur sjukt mycket hon betydde för mig, och jag VET att du aldrig någonsin skulle utsätta henne för något eller låta något hända henne, aldrig någonsin. Litade på dig till 100 % och jag fick ett sånt lugn i mig när jag visste att hon var med dig. Du skulle aldrig svika mig, du skulle aldrig svika henne, aldrig i helvete. Finns ingen som varit så mån om oss som dig, finns ingen som brytt sig så mycket som dig, finns ingen som fått oss må så bra som du. Dagen ni äntligen blev tillsammans var den bästa dagen. Jag har aldrig känt sån glädje och lättnad någonsin. Du var den perfekta pojkvännen för henne. Visste att du aldrig skulle såra henne eller göra henne illa, aldrig någonsin. Jag kunde inte sluta le dagen jag fick veta det, jag kände av era känslor och eran lycka så sjukt mycket, dom två personerna som betyder mest för mig, dom bästa personerna i hela världen, att ni äntligen blivit tillsammans. Så som det skulle vara, så som det alltid skulle ha varit, så som jag hoppats på under så lång tid. Går inte att beskriva med ord känslan och lättnaden jag fick i mig. Nu, nu är allt bra, nu kommer allt alltid vara bra, nu är jag trygg, nu är jag lugn, nu vet jag att dom bästa människorna i världen mår bra och har varandra, det enda som betyder något för mig, alltid.
Allt känns så sjukt tomt. Jag känner mig helt ihålig. Att se Elina må så här fruktansvärt dåligt, att se pappa må så fruktansvärt dåligt, att jag mår så fruktansvärt dåligt, det håller på att ta död på mig. Jag känner mig så jävla hjälplös när jag inte kan göra något för att göra det bra. Jag vill göra allt bra. Jag skulle offra mitt eget liv för att få tillbaka dig på jorden så att Elina & Pappa skulle må bra igen, utan att tveka. Allt känns så jävla meningslöst utan dig. Ingenting är värt något, ingenting spelar någon roll. Jag har inte koll på tiden, jag har inte koll på dagarna, jag har inte koll på något. Jag vandrar bara dag ut och dag in i en stor bubbla. Det gör så fruktansvärt ont. Allt påminner om dig. Alla rum i huset påminner om dig. Gården påminner om dig. Byn påminner om dig. Alla vägar påminner om dig. Jag vet inte vem jag är längre, jag kommer aldrig bli mig själv utan dig igen, ingen kommer bli sig själv utan dig igen. Allt är bara mörkt, svart. Jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa din älskade Elina att börja må bra igen. Jag vet inte hur jag ska få din Niklas att må bra igen. Jag vet inte hur jag ska få mig själv att må bra igen. Vi behöver dig, vi behöver dig så jävla mycket så du förstår inte. Var som pappa & Elina sa idag "Man reflekterade inte ens över att han kom hit, det var ingen som kom och hälsade på när han kom, det var bara nån som man var van att alltid ha här, en i familjen". Så var det. Pappa såg dig som en son, och har alltid önskat att du ska vara hans svärson, vilket du äntligen tillslut blev. Jag såg dig som en bror, världens bästa. Och Elina.. Ja du har ju alltid varit hennes. Elinas Viktor. Det har alltid varit ni, ni har bara inte förstått det.
Du är verkligen världens bästa människa. Det kommer du alltid att vara. Du kommer alltid vara min bästa vän, ingen kommer någonsin komma mig så nära hjärtat som du gjort, varför skulle jag vilja att någon skulle göra det? Det är ju din plats, det kommer alltid vara din plats, vad nån än säger. Och du är inte död för mig. Du kommer aldrig vara död för mig. Jag väntar varje dag på att du ska komma, att du ska ringa, att du ska smsa. Jag har aldrig känt mig såhär ensam i hela mitt liv. Fastän jag har folk runt mig. Men det fattas en så stor del så inget annat spelar någon roll, ingen är som du. Jag älskar dig mer än ord kan beskriva, jag saknar dig mer än ord kan beskriva. Det kommer jag alltid göra, varje dag, för resten av mitt liv. Du var den sista människan jag trodde skulle försvinna från mitt liv. Du var den sista människan som fick försvinna. Du betyder allt, du kommer alltid betyda allt.
Kommer aldrig någonsin förlåta mig själv för att jag inte sa hur otroligt viktig du var för mig och hur otroligt mycket du betydde för mig, du borde ha fått höra det varje dag, för ingen kommer i närheten av att betyda så mycket som du gjorde för mig, som du alltid kommer att göra för mig.
Jag kände mig så trygg och bekväm med dig på ett sätt som jag aldrig känt med någon annan förut, som jag aldrig kommer känna med någon annan. Allt var så naturligt. Du var så naturlig. Du är bäst, du kommer alltid vara bäst.
Varje andetag jag tar ska vara för dig.
Jag ska göra allt för dig.
Jag ska leva för dig.
Viktor ♥
There's a place in my heart no one else could ever fill ♥

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0